Söndagar är tråkiga, det har dem alltid varit för mig.
Men denna söndagen var extra tråkig.
Madeleine Deckert, en kär gammal häst-vän, gick bort natten till söndagen.

Jag fick reda på det igår då Emma satt och läste hennes blogg och ropade på mig.
Jag trodde hon höll på att bli bättre och jag mejlade med henne bara för några veckor
sedan och vi bestämde att vi gamla Ängens Gård-kompisar skulle ta en fika snarast.

Detta känns jättejobbigt, även fast jag inte stod Madde jättenära var hon ändå en vän som jag på något sätt växt upp med, under den där perioden där man inte riktigt visste vad man ville. Högstadiet. Då jag anmälde mig till Ängens Gård och började rida på storhäst, då träffade jag Madde. Coola Madde med långt svart hår. Hon stod alltid för vad hon gjorde och för vem hon var. Det beundrar jag henne för.

Men tider blir inte lättare om man gråter över dem, jag gläds åt Madeleine och värdesätter tiden jag fick med henne.
Be strong. Hugs